Min lilla Love fick ju RS när han var drygt två veckor, det resulterade i åtta dagar på sjukhus med vak dygnet runt. Inge kul alls...


The Story:

När Love var mellan en till två veckor gammal vart han en kväll lite snörvlig och slö. Han åt ingenting på flera timmar. Jag försökta amma men han var inte intresserad, eller det var som han inte orkade och han började andas väldig konstigt, som han inte fick ut luften!

När klockan var 04:00 på natten vart jag väldigt orolig för han började bli lite mörkare om läpparna. Jag ringde Vårdguiden direkt. Där frågade dom lite om hans tillstånd, hur han andades, om det väsnades typ när han andades.
Men det gjorde han inte, han var nästan helt tyst, alltså andades tyst och tungt! Dom sa att det är nog ingen fara men att jag skulle känna efter själv om vi vill åka in med honom eller inte. Dom tyckte att det inte verkade vara så farligt...
Jag la på luren och kände på mig nästan direkt att det inte stämde. 
Nej, vi åker nu på en gång, sa jag till Patrik! Ringde min mor så hon fick hämta Loke omedelbart!

Vi skulle nu ta oss ända till Astrid Lindgrens Barnsjukhus som ligger i Sthlm, ca 15 mil bort! Norrtälje tar inte emot akuta barn utan skickar vidare till A.L.
Vi stannade och tankade innan vi åkte. Jag kollade upp på en vägskylt som stod i korsningen och fick en känsla... Uppsala, vad sjutton dit är det ju bara sex mil! Dom kan ju inte säga nej ni bor inte här. Det var ju ändå akut!
Resan dit kommer jag inte ens ihåg...
 
När vi kommer fram får vi världens bästa mottagande, hur mysig personal som helst. De tog oss direkt till ett undersökningsrum.
Dom kopplade in lite sladdar i Love och frågade massor av frågor... Han fick adrenalin i en mask som skulle hjälpa till att öppna upp luftvägarna.
Så här höll de på till klockan var 10:00 på morgonen. Nu sa dom att dom tänkte hålla oss kvar och skriva in honom. Väl incheckade berättade dom att hade vi kommit senare hade han kunnat få hjärnskador eftersom han inte fick i sig tillräckligt med syre! Shit vilken chock jag fick!!! Tänk om!? Jag som trodde vi skulle få åka hem... att det inte var så farligt...

Under dagen konstaterade dom att det troligtvis var RS-viruset! Det finns inget botemedel eller medicin som hjälper utan man kan bara underlätta andningen och vaka över honom! RS?! Det hade vi knappt hört talas om.
Han blev sämre och fick sondmatas till och med. Allt var så himla hemskt!
Jag fick pumpa ut bröstmjölk till honom som dom sedan gav honom med sond.
 
Läkarna sa att det tar minst 4 dagar i alla fall... vi fick va där i 8 dagar!
Han hade fått värsta sorten och var så svag, han bara hostade och sov.
Efter allt pumpande blev mina bröst trasiga så jag valde att sluta. Nu fick han ersättning i stället. Amningen förstördes helt efter det.

Allt eftersom dagarna gick var han vaken mer och mer och i längre perioder men det var inte lätt, vi fick ligga på infektionsavdelningen i karantän med luftslussar, man fick inte komma och gå hur som helst och nån var alltid tvungen att vara där. Jätte svårt när man ville ha mat eller bara friskluft. 
Jag var där nästan dygnet runt i ett rum på 7x4 meter i 8 dagar! Patrik var ju tvungen att jobba och resten av familjen bodde ju så långt bort.

Det var så skönt sista dagen när Läkaren kom på sin rond och sa, idag får ni åka hem!!! Stackars Loke, han fyllde ett år mitt i allt det här, kalaset fick ställas in. Men han kom till sjukhuset och hälsade på, så vi firade lite där med paket och fika. Min lilla pojke...

Detta är verkligen inget jag önskar någon, det var så fruktansvärt! Man kunde inte göra något, så hjälplös.
Men idag mår Love jätte bra och är hur glad och sprallig som helst. Det enda är att han fått förkylningsastma vilket är vanligt efter de haft RS.

Inget favoritminne, men ett starkt minne...