Varför kan det aldrig vara rättvist för, varför kan inte bara människor låta andra få leva sitt liv utan att lägga sig i eller bry sig...
Kan inte jag bara få leva vidare utan att andra ska tycka och tänka om det, utan att bara göra det mer komplicerat.
Den senaste månaden har jag mått så bra, jag har känt vekligen hur jag växt och blivit ensam men stark.
Men det tar bara en minut och hela ens jobb mot målet bara raseras. Varför? Är det så det är meningen att det ska vara, orättvist, eller är det nåt jag missat på vägen.
Jag har defenitift inte förtjänat det här och jag vet att jag med all rätt bara skulle kunna gå och vända ryggen. Men jag är ju ändå jag och lyssnar alltid för mycket och tar åt mig för mycket.

När man äntligen vågar släppa in nån så mår man bra, jag har fått känna hur det är igen att bli uppvaktad och känna sig viktig. Bara att få nån annan att känna så är ju magiskt. Det där pirret i kroppen när nån rör vid en eller bara säger ens namn kan svårt beskrivas. Jag har fått vara nr 1, det är helt sjukt... jag förstår inte själv vad som händer med sinnet, men grymt är det.

Så vad gör man... fortätter kämpa i ovisshet mot något som varit en dröm men som inte kan ge några som helst garantier på lyckligt slut. Utan det kommer vara en kamp för att få allt rätt igen.
Eller ska man våga chansa, lämna allt och börja en ny väg med nya människor. Här finns det ju heller inga garantier men ingen olycka heller...

Jag är frustrerad och förvirrad!