Usch... alldeles idag på kvällen slog det mig, som ett hårt slag rätt i magen...
Nu i de här dagarna var det då min kära älskade Pappa gick bort, för lite mer än 10 år sen.
Jag kan inte ens komma ihåg när det var och på vilken dag. Han skulle ha fyllt år nu också, kan tom ha vart idag.
Tiden har gått så himla fort... Jag blandar ihop dagarna och vill inte ta reda på när det var heller för då bryter jag ihop...

Jag har nog aldrig accepterat det heller, det är bara som om jag inte har träffat honom på väldigt länge.
Vi fick ingen förvarning, han fick en hjärtinfark på sitt jobb och hans liv kunde inte räddas, han lämnade mig som äldst och mina tre yngre syskon. 
Jag valde att heller inte ta ett farväl för jag ville inte ha ett minne av en död pappa. Jag valde att ha minnet kvar av en glad  genomgo pappa. Jag ångrar det absolut inte heller.
Men hans saknad blir bara värre och värre med att åren går... Och nu när man har egna barn är det oerhört jobbigt.
Min far var så barnkär, tänk om han hade fått träffa Loke och Love och att dom hade fått träffa honom. Vilken lycka!
Nu kommer det aldrig och ske och det gör så ont i mig. Ibland blir jag så arg för att livet ska vara så hårt...

Jag saknar min pappa så himla mycket...
Jag tror inte på nån gud, så jag tror inte på att man träffas i himlen heller, men jag hoppas han på nåt sätt känner att vi saknar honom och att jag skulle göra vad som helst för att han skulle få ta del av vårat och sina barnbarns liv och uppväxt!

Pappa... Jag älskar dig så! ♥