Somnade på soffan igår igen så nu har jag ont i hela kroppen... Blev en lång morgon, har precis klivit upp och släppt ut Svea. Hon den lila rackaren stack iväg i ilfart, hon brukar det, men så hörde jag henne börja skälla... Jag ropar och ropar men hon kommer inte. Jag letar vidare och till slut har jag hittat henne hon busar med en Karl. Eller karl, kille kanske man ska säga... Han inser att hunden är min och börjar traska mot mig så hon skulle komma med. Så ser Svea mig och blir jätte glad, Titta matte vad jag hittat... hihi! Jag sa lite skämtsamt att hon ville nog följa med dig... Jo det verkade så, svarade karln med Dalmål. Jag skrattade lite töntigt och vände hem igen med min lilla buse.
Så hur utvärderar vi detta?
1. Man kanske ska släppa hunden lite oftare.
2. Det finns karlar i området som man inte visste om.

Nej nu ska jag iväg med Bengan & Rövardotter till Sanda Gård för Adventsfika. MYSIGT!